Jag är livrädd inför imorgon. Jag ska tillbaka till BUP, denna gången ska även pappa följa med och godkänna att jag ska sättas på medicin. Jag trodde aldrig att det skulle bli så allvarligt att jag skulle bli satt på medicin under dom 4 åren som jag hittills har brottats med ångest och självskadande. 4 år är väldigt mycket om man bara är 15 år gammal. Att bli satt på ångestdämpande och insomningstabletter när man är 15 år är helt sjukt. När ska folk lära sig att respektera varandra och sluta vara så himla elaka?

Ord kan skära lika djupt som vilket rakblad som helst, om inte ännu djupare. När ska folk lära sig det? Jag har självskadat i 4 år nu tack vare att folk alltid har sagt elaka saker och haft någonting emot mig. I 5 år var jag stark och härdade ut, sen brast det och jag började (dvs, hela min skolgång har varit ett helvete). Varför reagerar inte folk tidigare, innan det är för sent?
Jag kommer nog aldrig förstå det - varför folk hetsar varandra till att må dåligt. Själv gör jag allt jag kan för att försöka vara positiv, hålla huvudet högt och få andra att må bra. Att andra mår bra är en större prioritering än att jag mår bra, för jag kommer nog aldrig kunna friskförklaras. Då ser jag hellre till att folk som inte har brutits ned allt för mycket får en chans att komma tillbaka till toppen av välmående.
Den här bilden fick mig att reagera - just för att det är så himla sant. Och framför allt; när ska folk själva inse att mobbning leder till ångest, depressioner, självskador och till slut självmord?

1) På måndag får jag mina mediciner. 2) På måndag ska Maria få tid för röntgen av Maja. Det blir helt enkelt mycket som lär fylla upp mina tankar nästa vecka, så jag får helt enkelt försöka tänka positivt och göra det bästa utav situationerna. Dock känns allt rätt bra just nu, Maja kändes fin idag och jag har inte känt av ångesten på en hel vecka. Det är fantastiskt faktiskt, jag minns inte ens när jag sist gick utan ångest så pass länge.
Nya designen blev skitsnygg rent ut sagt också. Till och med kodningen blev riktigt bra, så nu är jag jättepeppad på att ta nya bilder och få in den här också! Åh mums säger jag bara. Livet leker just nu.

Varför ska man behöva skiljas från sin bästa vän? Är inte det lite väl orättvist, att helt plötsligt så står man där, helt ensam. Oavsett om man försöker göra allt rätt så blir det ibland inte rätt ändå. Nu har vi kämpat med Pammy i fem månader, med behandlingar hit och vila dit. Hon har blivit sprutad totalt tre gånger i haserna samt en gång i vänster bakknä.
Nu finns det ingenting mer vi kan göra, mer än att vänta ut det. Och att vänta ut det kan ta upp till två år, och det är inte ens säkert att det blir bra då. För mig och min familj - som inte har världens superekonomi - så blir det väldigt dyrt att ha en häst som bara står.
Och med risk för att låta väldigt väldigt självisk nu, men det är inte vad jag vill. Jag vill inte bara skritta ut i skogen några dagar i veckan och jobba från marken, jag vill kunna träna på riktigt. Börja tävla, få se lite resultat på all träning. Pammy har jag kämpat med från grunderna till där vi är idag, vi har tragglat med grundstyrka, kondition, muskler. Själva utbildningen har gått enkelt, hon tycker det är så roligt att jobba.

Just nu märks det supertydligt på henne hur olycklig hon är. Hon vill jobba, hon vill få utlopp för all energi. Hon älskar att göra rätt, få beröm och känna att hon är duktig. Efter ett bra ridpass har hon alltid sett så nöjd ut, men nu känns det inte rättvist mot varken henne eller mig. Hon vill jobba, jag vill träna, men det kan inte vi göra tillsammans längre. Jag tycker så synd om henne, för känner man henne så vet man att hon är en sån häst. En sån häst som måste få jobba mycket för att må bra, både mentalt och fysiskt. Det här är himla orättvist - mot henne.

Jag behöver hjälp. Jag funderar på att ta ut en hästtandläkare då Pammy har börjat knäppa av i nacken väldigt mycket oavsett hur mjuk och avslappnad jag försöker vara i mina armar och händer.
Hon söker inget riktigt stöd alternativt ligger på som fan, och det har hon gjort några dagar på raken nu. Förvisso så har vi alla bra och dåliga dagar, men en dålig månad, skulle inte tro det. Därför börjar jag undra om hon kanske kan behöva kollas ordentligt i munnen igen, hon kändes heltokig i vintras och blev mycket bättre efter ett tandläkarbesök.
Jag funderar även på att köpa fler bett att variera mellan. Jag rider ju på två- & tredelat, rakt, jaktkandar och hackamore. Vad skulle ni rekommendera för en häst som är otroligt känslig men som slutat söka stöd och istället knäpper av eller blir stark? Jag vill inte behöva betsla upp - det räcker med jaktkandaret och hackamoret när det kommer till skarpa bett.
Vad tror ni om att testa novabett? Och kanske ett rakt äppelbett? Åh är så kluven, hoppas jag har någon duktig och gullig läsare som kan hjälpa mig lite.