Varför ska man behöva skiljas från sin bästa vän? Är inte det lite väl orättvist, att helt plötsligt så står man där, helt ensam. Oavsett om man försöker göra allt rätt så blir det ibland inte rätt ändå. Nu har vi kämpat med Pammy i fem månader, med behandlingar hit och vila dit. Hon har blivit sprutad totalt tre gånger i haserna samt en gång i vänster bakknä.
Nu finns det ingenting mer vi kan göra, mer än att vänta ut det. Och att vänta ut det kan ta upp till två år, och det är inte ens säkert att det blir bra då. För mig och min familj - som inte har världens superekonomi - så blir det väldigt dyrt att ha en häst som bara står.
Och med risk för att låta väldigt väldigt självisk nu, men det är inte vad jag vill. Jag vill inte bara skritta ut i skogen några dagar i veckan och jobba från marken, jag vill kunna träna på riktigt. Börja tävla, få se lite resultat på all träning. Pammy har jag kämpat med från grunderna till där vi är idag, vi har tragglat med grundstyrka, kondition, muskler. Själva utbildningen har gått enkelt, hon tycker det är så roligt att jobba.

Just nu märks det supertydligt på henne hur olycklig hon är. Hon vill jobba, hon vill få utlopp för all energi. Hon älskar att göra rätt, få beröm och känna att hon är duktig. Efter ett bra ridpass har hon alltid sett så nöjd ut, men nu känns det inte rättvist mot varken henne eller mig. Hon vill jobba, jag vill träna, men det kan inte vi göra tillsammans längre. Jag tycker så synd om henne, för känner man henne så vet man att hon är en sån häst. En sån häst som måste få jobba mycket för att må bra, både mentalt och fysiskt. Det här är himla orättvist - mot henne.